Städning och meningen med livet.

Städning
Inte det roligaste kapitlet i livet att avhandla, vissa verkar dock tycka om det.
Jag hör inte till den kategorin.
Ja, jag kanske borde försöka lära mig att gilla det, ofta har dammråttorna hunnit växa till dinosauriestorlek innan jag kommer mig för att städa.
Det blir dammigt och skräpigt fort här hos oss, det är så att leva med en karl som har psoriasis över större delen av kroppen. Det är smulor av min karl överallt i huset.
Jag dammsuger i sängen varje dag, det får räcka som daglig städning, då slipper jag vakna på morgonen och se ut som jag rullat i kokosflingor.
Resten städar jag när jag känner för det, om jag skulle ha det måstet att städa när det behövdes så skulle jag få städa hela huset varje dag, för det blir dammigt på golvet så fort karln kommer hem från jobbet och klär av sig.
Då får det vara dammigt någon vecka tills nästa städning, för hittills har jag aldrig hört talas om någon som blivit biten till döds av en dammråtta!

Meningen med livet
...det finns ju en hel del att skriva om i detta ämne, men jag tänker inte gå in djupare in i några filosofiska diskussioner. Vad meningen med mitt liv är, det vete fasen, men en sak är jag säker på; Meningen med MITT liv är inte att städa och ha ett perfekt hem.
Nog för att det är trevligt med inredning, prylar osv, men ett perfekt städat och kliniskt rent hem är en utopi. Är man verkligen lycklig om man lägger större delen av sin lediga tid på att städa? Jag har svårt att tro det.

Jag har två systrar. Den ena lever efter samma städpraxis som mig. Hon är glad, hon har inte så många måste'n. Hon har tid att leva.
Den andra har gjort det till sin livsuppgift att städa.
Hon har ett fint hus, väldigt rent och prydligt, men opersonligt. Det ser jämt ut som det vore hämtat ur senaste numret av Hus&Hem. Ständigt en air av Klorin i badrummet.
När man kommer dit för att fika så antingen har hon nyss städat/håller på att städa/ska städa så fort man åkt därifrån. Ibland är det så rent och prydligt att jag undrar om det verkligen bor fem personer i det huset...
Ofta undrar jag hur lycklig hon är, egentligen? Vad är det som döljs i ett hem så perfekt?
...det bråkas och tjafsas ofta där, om helt oväsentliga saker, en pryl som ligger på fel ställe, ett mjölkpaket som ställts på fel ställe i kylskåpet, ett par skor som står någon decimeter för nära ytterdörren, lite grus på dörrmattan, lite kaksmulor på golvet osv i all oändlighet.

Jag tror knappast att hon resonerar som jag och min sambo iallafall. Vi prioriterar att ta hand om varandra. Vi tjafsar inte om onödigheter.
Det gör faktiskt inget om det ligger ett par strumpor på golvet i sovrummet, om det är brödsmulor på köksbordet eller om nån av oss glömt kvar en kaffekopp på vardagsrumsbordet.
Världen går inte under om vi får främmande och det är ostädat.
Ibland kan vi se att det skulle behöva dammsugas, men vi kan strunta i det och bara ägna en kväll åt att ligga i soffan och mysa, slappna av och se en film. Eller fara till några vänner och ta en fika. Bara vara. Skita i alla måste'n.
Man måste inte ha det perfekt. Vi har ett ganska måste-fritt och tjafs-fritt liv, och så är vi jäkligt lyckliga också.

En sak vet jag iallafall, att när jag ligger för döden, så är det inte timmarna av städning jag kommer uppskatta. Det jag kommer minnas med glädje är alla dammråttor jag sneglade på, men sen skrattade åt och gjorde nåt roligare istället.

På min gravsten kan det få stå: Hade inte så perfekt hem, men ett väldigt roligt liv!

På min systers lär det stå: Damma mig.