Laddar inför...

..en av årets värsta dagar. ...imorgon är det mammas födelsedag. Eller skulle varit iallafall, om hon hade levt.

I augusti är det två år sen hon dog.

man får vara arg, elak och bitter när man sörjer och saknar.
Det är jag idag, och jag skriver för min egen skull, inte för någon annans.

Jag tror inte ens att jag hälsade på henne på hennes sista födelsedag, jag var väl för upptagen med mitt eget liv just då. 14 april var en fredag 2006, jag var förmodligen ute och drack mig mer eller mindre redlös och tyckte mitt liv var värdelöst, oh shit om jag bara hade vetat hur mycket värre det skulle bli innan året var slut...

Fan om jag bara hade varit hos henne mer innan hon dog, spenderat mer tid med henne, men just då klarade jag inte det, var ju tvungen att klara jobb och sånt också. Men som det känns nu skulle jag gärna skitit i jobbet då, mer tid med mamma hade varit ovärderligt, för nu får jag leva resten av livet utan henne.

Sen träffade jag exsambon, och livet blev ju....eh...inte direkt bättre av det heller, han är egentligen inte värd att nämna, men skulle jag börja skriva om honom så skulle det bli ett väldans långt inlägg, med tanke på all den skit han utsatte mig för...

MEN, nu är det mamma det handlar om..
Hon var fan underbar, jag kan inte beskriva med ord hur hon var!
...nu är hon död. Jävla cancern åt upp henne inifrån, bit efter bit...

jag har upptäckt att jag avskyr människor som inte törs säga ordet "Död" ...jag avskyr alla omskrivningar och försköningar av ordet...
"...hon har gått bort"
"...hon somnade in"
"...hon slapp ju lida så länge"
"...hon fick ju smärtstillande så hon slapp känna smärtan"

FFS! Är det så jävla svårt att säga "Hon är död. Punkt slut."
För punkt slut är det, hon är stendöd, kommer inte tillbaka. Det var inte vackert, det var inte som på film... när nån ligger så vacker i sängen och sen rosslar till lite och dör....
Jag såg min mamma ligga i sängen och vrida sig för hon hade så ont, trots att hon fick morfin ungefär var 5:e minut. Hennes morfindos skulle förmodligen kunnat ta kål på ett helt behandlingshem fullt av missbrukare, men ändå hade hon ont, jävligt ont.

Det är inte heller vackert när det kommer läkare hem till pappa och dödförklarar mamma, inte heller när begravningsbyrån kommer, sveper in min mamma i ett stort jävla lakan och spänner fast henne på en bår och täcker över hela henne, lastar in henne i bilen som om hon vore nåt satans jävla styckegods och åker därifrån.
Det var sista gången jag såg mamma.

...en timme efter det hade pappa städat bort så gott som allt efter henne i vardagsrummet där hon hade legat se sista två månaderna. Sjukhussängen, alla medicinprylar osv.
sen for vi och besiktade min bil, åt en varmkorv och åkte hem igen, till ett hus utan mamma.
Inte undra på att jag söp mig sanslös den kvällen, och alldeles för många kvällar efter det.

..och jag sitter nu här, förbannad och bitter, till vilken mening?

Jag har iallafall börjat ta itu med saker, jag pratar och gråter med min underbara sambo när jag är ledsen, istället för att bita ihop och lägga på "glad-fejset" och gå ut och festa och låtsas vara skitglad, även fast jag vet att kvällen slutar i tragedi,tårar och alldeles för mkt sprit och att jag känner mig tom och hopplös och jävulskt bakfull.
.....tom och hopplös är jag ju ibland iallafall, som just nu, men det är skönare att vara det utan bakfyllan som grädde på moset.

Nu ska jag gå ut och röka snart. Ett halvt paket ungefär. JA, jag vet att jag inte borde röka. Folk säger åt mig att jag inte borde, eftersom min mamma dog i cancer...
No Shit Sherlock!! Klart som fan jag är medveten om det!!! ..men dagar som denna är det cigaretterna som håller mig kvar nere på jorden, som lugnar lite iallafall.
...om dom hade en aning om vad jag pysslade med förra året vid den här tiden skulle de nog vara jävligt glada att det "bara" är cigaretter jag röker nuförtiden.

"Vägen till döden äro sakta, men njutbar..." *tänder en cigarett*