Jag hoppas att ni alla fick en jättefin och underbar Alla hjärtans-dag. Min blev katastrof....
För ca två veckor sen upptäckte vi att jag var gravid, å så efterlängtat det var! Vi som försökt i över ett år, och äntligen var det två blå streck på graviditetstestet, istället för som innan, bara ett.
Vi gick mest och lallade runt som två lyckliga idioter hela tiden, längtade efter vår bebis, kikade på barnsaker, pratade barnvagnar, kramades och grät glädjetårar. Jag var så lycklig, berättade det för flera av mina vänner, de flesta har barn redan. Kände mig som "en i gänget", äntligen..
Det var som att hela min kropp fick en ny livsuppgift, helt plötsligt hade jag något i magen som var viktigare än något annat i denna värld.
Ända tills natten mellan fredag och lördag, vaknade av magknip, trodde mest det var gaser, så jag klev upp och gick omkring en stund tills det lättade, och gick och la mig igen.
Vaknade igårmorse och hade blött en hel del...hann bara vara vaken kanske 20 minuter så fick jag fruktansvärda kramper och smärta som skar i hela kroppen.
Vi tillbringadeAlla-hjärtans-förmiddag på akuten, fick träffa en jättesnäll gynekolog som konstaterade att ingen bebis fanns kvar...
Vi åkte hem, smärtan avtog något under kvällen, men det gör fortfarande sjukt ont, trodde aldrig jag skulle få sova inatt.. det gör fortfarande hemskt ont...
Men värst är ända tomheten...det känns som ett stort svart hål i magen..och gråten har fanimej inget slut..
Jag hade tänkt skriva om gravidideten här vilken dag som helst, jag längtade efter att få berätta om det underbara... men istället får jag nu skriva om det värsta..
En sån Alla hjärtans-dag som vi fick, det önskar jag inte ens min värsta ovän....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Älskade hjärtat! Är så ledsen för er skull. Det finns dock en bra sak med allt detta tråkiga...de är att ni vet att de går...
Det dröjer ett tag så har du ett nytt spirande liv i magen. Hör av dig om du vill surra! StyrkeKram
Gråter en tår med er, kan känna sorgen. Men som Esmeralda skriver.., det finns något litet gott med det onda. Tänker på dig. Kram
Usch vad jobbigt! :( *kramar om*
Inte för att det är nån tröst kanske, men jag har hört att det är vanligt att det blir så.. Därför väntar många med att berätta för andra människor tills det gått lite mer tid.. Men som Esmeralda skrev, nu vet ni att det går.. Hoppas du får uppleva lyckokänslan snart igen.
Skickar många styrkekramar till dig och P. Ta hand om varandra.
Puss och kram från mig.
Stackars er! Vad sorgligt!
Stooor kram!!!
Ååå nej!! Det gör mig så ont att du behöver vaa med om det här. Jag fick missfall i dec-90 alltså året innan min dotter föddes och det var fruktansvärt! Känslan av tomhet då dom konstaterade att fostret inte längre fanns där är obeskrivlig liksom det att alla tyckte det var konstigt att jag sörjde och fortfarande sörjer det ofödda barnet! Vad alla än tycker så dog mitt första barn. Ok jag inser att om jag fått det barnet hade ju inte min dotter funnits men det hjälper inte att tänka så. Så jag förstår er sorg....
Stor varm kram från mig
Tänker på er.
Kom ihåg: Livets hemlighet- allt kommer att bli bra.
Catharina
Jag hejar på dig!
Stor kram!!
Jag är så ledsen för er skull, det är så hemskt när man hunnit få alla hormonförändringar, titta på alla bebissaker och så har ni känt glädjen.
Jag kan förstå, det kommer att ta tid att återkomma men jag håller tummarna att ni kan försöka igen och inte ge upp, nu låter jag hurtig men jag vill dig väl och hoppas att du ska få gå hela vägen nästa gång.
Du får försöka att tänka att hög procent av graviditeter som inte går hela vägen så är det nått som inte är bra.
Usch, nu låter jag som alla doktor lät till mig en gång, men en tanke i alla fall.
Det hjälper inte dig just nu vännen men kanske om några veckor, månader.
bara du inte går ner dig utan gå uppåt och fortsätt att kämpa.
Vi är många som håller tummarna för er/Kramar i massor
Skicka en kommentar